Vad jag visste om Island innan jag åkte var inte mycket, men när jag kollade
swellcharten förstod jag att det skulle pumpa, så bräda och dräkt åkte ner med
en förhoppning om att man skulle få sig ett par isländska vågor. Efter tre timmars
flygresa börjar inflygningen till Keflavik. Från flygplansfönstret ser jag linjer som
bryter mot lavareven.

Min syster och hennes pojkvän som bor på Island plockar upp mig på flygplatsen.
På väg mot mot Rejkavik ser jag hur stora vågor dundrar in längst med kusten,
mina förhoppningar ökar. Det här kan bli bra. På kvällen mailar jag en av localsen
som har en hemsida om surf på Island. Jag får svar direkt, dagen efter ringer jag
honom. Tyvärr har han ådragit sig en sträckning i ryggen som gör att han inte kan
surfa på ett tag. Han ger mig numret till en av hans polare Ingo som han menar
alltid är på när det vankas surf. Jag ringer Ingo, han är på väg i på ett ställe som
heter Phorlakshofn. "It's fucking good, get your ass over here now".


Jag bränner ner till Phorlakshofn som ligger på nedre sidan av Rejkavik halvön.
På håll kan jag se fyren som kännetecknar där brytet ska ligga och jag ser även hur
det rullar in. Sjöspruten står högt över piren när jag kommer fram till parkeringen. 
Jag möts av en stokad surfare, det visar sig vara Ingo som är på väg upp för att
äta lite för att sen hoppa i igen. Jag drar på mej dräkt och vaxar brädan och frågar
ifall Ingo kan tänka sig att ta några bilder med min kamera.



Isländskt guld     Foto: Nisse Blom

 

Tyvärr går en vecka alldeles för fort när man får surfa bra vågor. En sak är jag
säker på. Island ska jag tillbaka till. Fina vågor, schyssta locals (dvs om du
möter en, det finns bara tio till femton stycken) ändlöst med surfspots och galen natur.
Island, vi ses igen!

Skrivet av: Nils Blom

Klicka här för fler bilder